|
August Strindberg skriver om romarna
I sina vagnborgar förskansade de sig, som i en fästning; och romarne måste mången gång, när de i en drabbning redan besegrat de galliska krigarne, ännu kämpa en ny strid vid vagnborgen, som med förtvivlans mod försvarades av gallernas tappra kvinnor. #b #7 oktober 1875 #b #7 De gamle gallerne. #b Hela det stora landet mellan Rhen, Alperna, Atlantiska och Medelhavet samt Pyrenéerna kallades i forna tider #4 Gallien#b . Det beboddes av ett krigiskt folk, som var delat i flere skilda stammar, vilka levde under ett slags patriarkalisk författning och gemensamt gjorde front mot varje yttre fiende, särskilt mot romarne; upprepade gånger hade desse fått erfara, huru tungt gallernes svärd och stridsyxor drabbade. Romarnes bäste fält herrar och mest opartiska historieskrivare tala därför med beröm om gallerne, och säga att de fäktade lika bra till fots, till häst och från sina vagnar,* _ och att deras slungare och bågskyttar icke eftergåvo de numidiska. I synnerhet var det några stammar, som bodde på alperna och dessas sluttningar samt i trakterna söder om Lyon, för vilkas tapperhet och frihetssinne till och med romerska härar måste vika. Redan år 391 f.Kr. drogo gallerne under Brennus mot Rom, slogo en romersk här, intogo och brände Rom, belägrade Capitolium och hade så när intagit även detta, som _ enligt en sägen _ räddades från överrumpling blott genom gässens snatter, tills den ur landsflykten återkallade Camillus slog gallerna och åter trängde dem tillbaka till övre Italien. _ I ett annat av Roms krig mot de cisalpinska gallerne, mellan 225 och 219 f.Kr., försvarade desse övre Italiens galler sitt område så hårdnackat mot de övermodige romerska inkräktarne, att desse först efter en sjuårig härjning behöllo överhanden. Och på det mest lysande sätt |