|
August Strindberg skriver om Venedig
En vacker dag hittar han på, att han vill studera Venedig. Hans beskyddare arrangera ett stort lotteri, och den lilla mannen åker i första klass till lagunstaden. Där hyr han vid Canal Grande en ateljé i ett gammalt gotiskt palats, tar en gondoljär i sin tjänst och spelar grandseigneur. Att se den lille på palatstrappan i en bonjour stor som en kolt, med fadermördare, röd sidenhalsduk med en glasnål i form av ett duvägg, paillegula handskar och en ljus vårrock löst kastad över armen, är en syn, som man inte så lätt glömmer. Och när han visslar på sin gondol, som glider fram likt en vattenorm, och med sin diminutiva promenadkäpp "tar törn", så energiskt att han riktigt tycks hejda kolossen i dess anlopp mot trappan, då förundrar man sig över, att en så stark själ kan bo i en så svag kropp. Tidtals kunde han formligen antaga jätte-proportioner. En dag sitter han i lagunerna och målar, just som en kolossal ångare löper in på redden. Den för en blågul flagga på förmasten, och Emil ser därav, att det är en landsman. _ Den ska vi inspektera i afton, säger han. Alldeles riktigt, han låter sätta sig själv och kamraterna över till ångaren, vars kapten han känner; han hade ju ett par tusen vänner av det slaget, fruntimren oräknade. Han tar hand om landsmannen, eftersom denne är ny på platsen. Han låter inbjuda sig själv och kamraterna på sexa. |