"Den läsare, som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, varav det föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag".

August Strindberg, guldmakare.

Jag läser den kostbara lilla skriften: Om glädjan att dö, och den väcker hos mig en håg att lämna denna världen. För att utforska gränslinjen mellan liv och död lutar jag mig på sängen, tar proppen ur flaskan med en cyanförening i och låter den sprida sina förödande dofter. Han nalkas,liemannen, mild med vällustfullt skick, men i sista ögonblicket inträffar alltid någon eller något som bryter tvärt av; uppassaren med något ärende; en geting som flyger in genom fönstret. Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras vilja.

Bild: Omslag till Inferno av Strindberg, Paris 1897

Om jag ser min huvudkudde antaga mänskliga former så finns dessa former där, och säger någon att de endast(!) danas i min fantasi, så svarar jag: -Ni säger endast? -Vad mitt inre öga ser är mig mer! Och vad jag ser på kudden som är gjord av fåglars fjädrar, som en gång varit bärare av liv, det är själ, formgivande kraft, och av lin som i sina fibrer fört livskraft, är verklighet, då kan jag teckna dessa figurer, visa dem för andra. Och jag hör i kudden, stundom som en syrsa. Gräshoppans ljud har alltid förefallit mig trolskt. Ett slags buktaleri, ty jag har alltid tyckt som om ljudet komme från en tom sal under jorden. Antag att gräshoppor sjungit i linåkern. tror Ni ej naturen eller skaparen kan dana en fonograf av växtåkern så att han återklingar för mitt inre öra när detta genom lidanden, försakelser och bön blivit berett att höra längre än eljes? men där komma de "naturliga förklaringarne" till korta, och jag lämnar dem genast!